Vad är väl lämpligare att börja med för denna logg än att skriva om hur det gick till när jag flyttade till skärgården? Senare år har det debatterats om en ny grön våg, som dessutom fick en skjuts under pandemin. Tack vare möjligheten att arbeta på distans valde människor att lämna storstäderna till fördel för lantlivets rena luft och tystnad. Utöver att säkra just inkomst, avstånd till nära och kära och i viss mån avsaknaden av städernas utbud, så är såklart skola och aktiviteter för barn och unga det största frågetecknet. Därutöver funderingar kring hur besvärligt ”det enkla livet” på landet egentligen blir.
I mitt fall letade jag hus i omkring tio år. Jag bodde i innerstaden men reste frekvent, jobbade från caféer och levde ett typiskt kosmopolitiskt nomadliv. Att det var skärgården jag skulle till var en grundbult i min föreställningsvärld, men jag trodde aldrig jag skulle ha råd att skaffa den sorts hus jag drömde om. Dessutom, att flytta till en ö utan bilförbindelse framstod som väl ensligt, även om den ”riktiga” skärgården såklart inte nås med bil. Och den som tittat på hus på öar med bilförbindelse i Stockholms närhet vet att de betingar ordentlig en slant, så det kändes inte görbart.

Länge övervägde jag kompromisser, som någon slags intressant lokal på Värmdölandet, men 2015 fick jag tillgång till övärlden när mor skaffade ställe på Bjurön vid Lindalssundet i innerskärgården. Det bestod av ett vackert beläget gammalt härbre som flyttats dit på 70-talet med några bodar. Vinterbonat men inget för permanent boende, så för egen del lät jag resa ännu ett härbre intill. På så vis skulle jag i alla fall få ett krypin, och mer än så behövs inte det varma halvåret.



Mitt eget härbre som det såg ut precis när stommen rests och taket lagts.
Sedan hände livet. Jag hann precis lägga klart taket när det föll sig så att jag flyttade, ett jobb förde mig till Malmö hösten 2019 och strax efter satt vi alla inlåsta av Corona.
Isolering och husdrömmar
Ett år in i isoleringen – långt från släkt, vänner och skärgård – började krafterna återvända och jag sökte förändring. Pandemin skulle ju kunna hålla på hur länge som helst och att jag kunde lika gärna flytta isoleringen till Stockholm. Vi fick ändå inte gå till kontoret. Då dök drömhuset upp på marknaden (titelbilden). Det låg på Södermöja, en ö utan bilförbindelse, men långt ut i mellanskärgården. Precis dit jag ville. Distansarbete var tvång, så inkomsten var inget bekymmer närmaste år, men hur skulle resten kännas?


I slutet av mars reste jag därför i grådasken från Skåne till Möjaskärgården för att titta på fastigheten, en resa i nivå med flyga till Thailand. En mindre skara intressenter kunde utrönas ombord Waxholmsbåten som jag beräknande och misstänksamt ögnade. Men ögonblicket jag trädde in på tomten fylldes jag av känslan, att här ska jag bo! Och så blev det.
”Så blev det” är en lakonisk omskrivning av den hysteriska period som följde. Två månader av sömnlösa nätter, svettiga förhandlingar, piffande och försäljning av två lägenheter och flytt från både Malmö och Stockholm.

Vad falls, inte timrat!?
Innan påkritningen, och på inrådan från vänner, besökte jag fastigheten en andra gång för att försäkra mig om att det inte var en stundens förtrollning som gjort mig blind för utmaningar. Det var rätt tänkt och försatte faktiskt min uppfattning i gungning. Jag hade antagit att huset hade timmerstomme, vilket jag inte vidare funderat på vid första besöket, men efter kunde jag till min förvåning inte se det på bilderna jag tagit. Vid andra besöket bekräftades befarelsen. Huset stomme var av stående plank och inte alls knutat timmer. Paniken spred sig. Vad händer då om jag skalar av de fula skikten, det blir inget kvar? Ska jag verkligen köpa en brädhög som inte går att restaurera?

Jag tog till litteraturen. Strax lärde jag mig att konstruktionstypen var vanlig under 1900-talets början, inte minst för sk. sommarvillor vilket är husets typ. Det var ett resultat av industrialisering och bättre sågar. Virke återanvändes, byggelement sattes ihop på snickerier och fraktades ut och husen uppfördes relativt snabbt. Även om denna kåk byggts med blygsamma medel av en skärgårdsfamilj kring 1909, och inte i frodig schweizerstil av en grosshandlare under 1800-talet, så var det alltjämt i formen den klassiska sommarvillan med dubbla glasverandor och uppfört för att husera sommargäster.
När jag förstod det, och mäklaren slugt nog skickat ett gammalt foto från husets fornstora dar, tynade bekymren och jag gick vidare med köpet. I slutändan bör man minnas att tvivel kan vara till fördel för köparen, det sätter eld i baken på mäklaren som så fort som möjligt vill nå avslut och som därför kan sätta press på säljarna.

Besök och besiktning
Efter påskrift anlitade jag en besiktningsman, en kostnad man bör ta och även medverka när besiktningen utförs. Man befarar alltid det värsta och det är en utmärkt chans att få frågor om hus, konstruktion och även renovering besvarade. Besiktningsmannen bedömde kåken överlag vara i gott skick. Han gick runt och sniffade men upptäckte inga tecken på mögel, svamp eller ohyra, vilket i sin tur är tecken på att fukten varit under kontroll.

Största frågetecknet var att det endast gick att komma åt en fjärdedel av grunden, resten hade ingen människa besett sedan huset byggdes. Det var en medveten risk, bjälklaget och syllen skulle teoretiskt kunna vara i bedrövligt skick, vilket jag accepterade då golven ändå behövde isoleras om. Utöver det blev det nedslag på tätskikt av byggplast och lite annat, men inget kritiskt. Samtalen kretsade kring de stora hoten mot hus – något jag kommer återkomma till på loggen. Först och främst eld, såklart. Elen syntes i många fall tveksam så var en självklarhet att se över, samt eldstäderna som inte använts på decennier. Murstocken stod högt på att göra-listan. Efter eld så är vatten det stora hotet. Trots alla renoveringar jag varit med om insåg jag hur lite koll jag egentligen hade på fukt, fuktvandring och ventilation. Här fanns saker att lära.
Lasset gå över böljan den blå

Tuffa dagar följde av att packa både det gamla livet på Södermalm i Stockholm liksom det nya livet vid Rörsjöparken i Malmö. Viss utrensning hanns med, somliga saker lyckades jag sälja, men framför allt skulle lägenheterna nära nog tömmas och ställas i ordning för fotografering. Därpå planering av den logistiska apparaten och parallellt såklart arbete på heltid.

Så äntligen, en frisk morgon vid Sollenkroka brygga längst ut på Värmdölandet, den 25 maj 2021, tog sig ett tiotal släktingar och vänner samt två lastbilar ombord på Obelix, den för ändamålet inhyrda bilfärjan. Under färden ut sprack himlen upp och en timme senare lade vi till vid Södermöja ångbåtsbrygga. Obelix på taxameter låter man ogärna vänta i onödan (4 125 kr/tim), så vi slängde ut lasset på gräsmattan, lät lastbilarna dra och kunde sedan i lugn och ro bära in allt under tak. Framåt lunch slog vi oss ned på gräset vi farstun och pustade ut.

Äntligen hemma!
Rubriken menad i dubbel bemärkelse, äntligen på en plats som verkligen kändes som hem och äntligen på ett eget hemman. Det omöjliga var genomfört – de dubbla flyttarna och färden från fastlandet – och jag hade drömmens mylla under fötterna. Då föll de fösta dropparna som inledde ett regn i dagarna tre. En knapp månad senare fick jag möjlighet jag fira midsommar med närmsta familj och vänner och en tacksam och segersäll skål höjdes!

Datumsammanställning
| Datum 2021 | Händelse |
|---|---|
| Söndag 28 mars | Första visningen, sedermera Södermöja betagelsedag |
| Söndag 4 april | Andra visningen, möter säljarna, bekymmer över plankstommen |
| Onsdag 7 april | Säljarna accepterar mitt bud |
| Lördag 10 april | Besiktning |
| Onsdag 5 maj | Lägenheten i Malmö såldes |
| Söndag 9 maj | Första besöket själv till mitt nya hem |
| Onsdag 12 maj | Lägenheten i Stockholm såldes |
| Onsdag 19 maj | Flyttlasset avgår från Malmö |
| Tisdag 25 maj | Flyttlasset går till Södermöja |

